Roman och Utile Dulci

Romansamlingen har dessutom rekonstruerats fysiskt och består i dag av hundratals volymer med musik i både autograf och i avskrift. Sammantaget utgör det nästan hela Romans kända produktion. Dessutom finns en del andra samtida kompositörer representerade, vilkas verk Roman hämtade hit från utlandet.

Ungefär hälften av den nuvarande Romansamlingen härstammar från Utile Dulci och kom till Kungl. musikaliska akademiens (KMA) bibliotek någon gång mellan 1797 och 1806 genom medverkan av akademiens sekreterare Pehr Frigel.

Den andra betydande accessionen tillkom 1858 – exakt hundra år efter tonsättarens bortgång – genom en donation från organisten Anders Holmberg i Kalmar. Denna samling bestod till stor del av Romans musik i autograf. Kalmar är den största staden i närheten av Haraldsmåla, platsen där tonsättaren både föddes och dog, och med största sannolikhet härstammar Holmbergs material från Romans kvarlåtenskap.

Avskrifter & autografer

Originalkällor till Romans musik efterfrågas ständigt av både musiker och forskare. De är nästan uteslutande handskrivna och mestadels odaterade. Avskrifterna gjordes av en mängd olika kopister under olika decennier. Under Romans livstid var det bara hans flöjtsonater som blev tryckta 1727. Dessutom finns bevarade provtryck av Assaggi, stycken för soloviolin, från 1740.

Ibland framträder nya, oväntade samband mellan olika material vilket hjälper till att klargöra tidigare otydliga kontexter. År 1804 fick KMA två verk av Roman från hovkapellisten Erik Ferling, varav ett var en kopia av partituret till Svenska Mässan. Ferling överlämnade inga stämmor men nyligen har man kunnat fastställa att en uppsättning orkesterstämmor i Västerås hör till detta partitur.

1929 beslöts att alla Romans verk från olika donationer, och från skilda källor, skulle samlas i gemensamma pärmar vilka fick en löpande numrering. Trots goda intentioner innebar detta att möjligheten att följa noternas proveniens – det ursprungliga sammanhanget och ägarskapet – i hög grad försvårades.

Vid Romans bortgång beskrev Vetenskapsakademiens sekreterare Abraham Sahlstedt honom som ”stamfader för musiken i vårt land”, vilket visar på den tidiga insikten om hans betydelse för såväl det svenska musiklivet som för det internationella anseendet rörande Sveriges musikaliska kulturarv.

Utile Dulci

Sällskapet Utile Dulci grundades 1766 och dess musikaliska avdelnings notsamling växte fram genom medlemmarnas egna bidrag. Majoriteten av medlemmarna var musikintresserade amatörer som spelade tillsammans och uppträdde vid sällskapets sammankomster. Flera av dem var notskrivare, däribland Romans elev och kollega Per Brant och Johan Gustaf Psilanderhielm. Den senare behärskade sex instrument, var sällskapets direktör i tio år, och en flitig kopist. Efter hans död övergick hans privata notbibliotek i sällskapets ägo.

Musikalier från Utile Dulci som kom till biblioteket hölls inte samman utan förvarades utspridda, och det fanns heller inga fullständiga listor över samlingen. En oval lyrastämpel tolkades länge som KMA:s stämpel. Först på 1940-talet uppmärksammade bibliotekarien Gösta Morin att lyran i själva verket angav Utile Dulcis noter. Genom försättsbladen till Geminianis Concerti Grossi op. 2 som bar både lyran, bibliotekets ursprungliga stämpel samt anteckningar av Pehr Frigel, kunde proveniensen fastställas.

Upptäckten gjorde att mängden verk av Roman med lyrastämpeln uppmärksammades. Det blev ett viktigt genombrott i Romanforskningen, särskilt vad gäller kopister och datering.

Med tiden insåg man att även Utile Dulci-samlingen hade ett stort musikhistoriskt värde och potential att öppna nya forskningsfält – exempelvis kartläggningen av frihetstidens populära repertoar. Under 1980-talet gick raritetsbibliotekarien Anna-Lena Holm igenom samtliga noter med tillkomst före år 1800 och skapade en förteckning över materialet försett med Utile Dulcis stämpel. Den omfattar cirka 1300 verk av 193 tonsättare, främst italienska och tyska från senbarocken och tidig klassicism, samt en del svenska verk – däribland Romans musik som redan då alltså hade sin egen samling. 

Utile Dulci-samlingen har digitaliserats och varit tillgänglig sammanhållen online sedan 2011. De fysiska originalen har behållit sina ursprungliga, utspridda placeringar i raritetssamlingen.

I Lovéns brevsamling finns exempelvis en unik dubbelautograf med ursprung i Utile Dulci: en menuett av Francesco Uttini där Per Brant har skrivit trio-delen. Noterna är stämplade med lyran och innehåller Psilanderhielms beskrivning av verkets historia samt intygande av autografens äkthet.

I autografsamlingen återfinns Uttinis aria ”Att skilja gott och ont…” som enligt Frigels inskrivna vittnesmål framfördes ”vid receptionerna i 1sta graden av det forna sällskapet Utile Dulci”. Den är ett exempel på verk i samlingen som saknar lyrastämpeln och som har identifierats utifrån andra kriterier.

Tryckta noter köptes in av medlemmarna eller skänktes av förlag. Förläggaren Johan Hummel från Amsterdam besökte Stockholm 1769, och blev invald i sällskapet. Senare utgav han orkestermusik med dedikationer till Utile Dulci och dess medlemmar.

I London 1768 gav den svenske boktryckaren Henry Fougt ut Uttinis Triosonater. Det var Fougts första uppdrag i London och tryckningen kan ha beställts av tonsättaren själv som då var verksam i Sverige. Uttini titulerade sig som medlem av Bolognas akademi och hoppades nå ut med sin kammarmusik för varierande besättning (trios med obligata cello- och cembalostämmor) medan Fougt satsade på en internationellt känd kompositör. Exemplaret i Utile Dulci samlingen kommer troligen från Psilanderhielms privata bibliotek och innehåller rättelser med anteckningen: ”genomsett och korrigerat av autor”.

I autografsamlingen finns en fortsättning på detta trioalbum: ytterligare sex trios i manuskript med titeln Proseguimento Delli 6: Ultimi Terzetti di F: Uttini (N:o 7–12).

I raritetssamlingen bevaras Utile Dulcis handskrivna originalmatrikel från 1768 där samtliga ”bröder musici” har skrivit sina namn. Detta dokument förvaras i raritetsamlingens serie Handskrifter där man kan finna äldre musikrelaterade texter i manuskript.