Leuhusens samling
Carl Leuhusen (1724–1795) var en svensk diplomat med ett djupgående intresse för musik. Under sin tid som ambassadsekreterare vid den svenska legationen i Madrid 1752 till 1755 samlade han på sig ett unikt bibliotek av musikaliska verk. Samlingen köptes in 1930 och består av både instrumental- och vokalmusik i tryck, samt i handskrifter utförda av bland andra spanska och italienska kopister.
De spanska manuskripten har värderats högt av musikforskare eftersom de ger en autentisk bild av vad som kunde höras i Madrid under 1750-talets första hälft. Exempelvis finns två fandangor för soloviolin av okänd kompositör, vilka betraktas som några av de tidigaste exemplen på hur spanska dansmelodier användes i kammarmusik. Detta föregår Luigi Boccherinis berömda bruk av spanska folkliga tongångar i sina stråkkvartetter och -kvintetter på 1780–90-talet.
Samlingen innehåller även en handskriven seguidilla med texten Árbol de mi esperanza, no te rezeles… för röst, violin och basso. Den tillskrivs den berömde kastratsångaren Carlo Broschi, känd som Farinelli, som vid denna tid organiserade hovets musikliv i Madrid. Stycket tycks ha varit en personlig gåva till Leuhusen. Det är en av de så kallade Seguidillas nuevas muy especiales från 1754, där Farinelli sjöng på spanska men med italiensk ornamentik och virtuositet. Denna blandning av folklig tradition och operastil gjorde musiken både publikvänlig och populär.
En annan spännande del av samlingen är verken av Vicente Basset, en valenciansk violinist verksam i Madrid under mitten av 1700-talet. Han spelade i Real Orquesta del Coliseo del Buen Retiro, Spaniens främsta orkester under Farinellis ledning, och var även knuten till Maria Hidalgos teatersällskap. Basset komponerade tolv symfonier och uvertyrer varav elva bevarats. Två finns i Spaniens nationalbibliotek, men hela nio manuskript återfinns i Leuhusens samling. Enligt vissa forskare kan Leuhusen ha träffat Baset på en sarao (dansafton) i Madrid och beställt dessa verk direkt till sitt bibliotek.
Samlingen innehåller också en uvertyr för stråkar och trumpeter av Ignazio Balbi, dåtida hovsekreterare i Milano. Han komponerade kyrkooratorier och kallade sig själv ”dilettante” i sina manuskript. Leuhusen kan mycket väl ha mött honom i tjänsten. Bland rariteterna finns även tidiga tryck såsom Boimortiers sonater för tre flöjter utan bas op. 7, tryckta i Paris omkring 1725.
Bland de olika typerna av material återfinns även en musiklärobok från 1754: Reglas y Advertencias Generales av Pablo Minguet é Irol. Den är avsedd för amatörer och ger praktiska råd för hur man spelar tidens mest populära instrument – gitarr, bandurria, violin, flöjt och orgel – med särskilt fokus på gitarr.
Att en sådan pedagogisk bok finns sida vid sida med handskrivna seguidillas, symfonier och tidiga musiktryck understryker samlingens bredd. Det visar också hur en svensk diplomat med passion för musik kunde fånga och för eftervärlden bevara en levande bild av den europeiska musikens mångfald under 1700-talet.