Nya brev till Ivar Hallström-samlingen
Musik- och teaterbiblioteket tog i mars 2026 emot en digital donation bestående av 474 foton av brev adresserade till tonsättaren Ivar Hallström (1826–1901). Materialet omfattar både hela brev och förstorade detaljer av illustrationer och karikatyrer. Det rör sig om ett hundratal brev från omkring 80 avsändare, huvudsakligen daterade mellan 1841 och slutet av 1890‑talet.
Därtill kommer ytterligare 116 bilder av omkring 45 kungliga brev till Hallström. Ett femtontal av dem är skrivna av Oscar II, ett par av ”sångarprinsen” Gustaf (1827– 1852), ett av kronprins Gustaf (blivande kung Gustaf V) samt ett tjugotal brev och inklusive av furstinnan Elisabeth av Wied (1843–1916). Hon blev sedermera drottning Elisabeth av Rumänien och känd under sin litterära pseudonym Carmen Sylva. Tillsammans med henne komponerade Hallström operan Neaga (1885).
Donationen inkluderar även åtta fotografier föreställande Ivar Hallström, brodern och sidenfabrikören Paul Wilhelm Hallström (1821–1903) samt dennes söner Allan Fredrik och Carl Wilhelm.
Samlingen har donerats av historikern och arkivarien Elisabeth Reuterswärd, barnbarnsbarn till Ivars bror Wilhelm. De fysiska breven finns tills vidare kvar hos givaren. Tillsammans med de brev och autografer som sedan tidigare ingår i bibliotekets Hallström‑samling innebär donationen en utökning av källmaterial rörande 1800‑talets musikliv, sociala nätverk och kulturhistoria.
Brev och karikatyrer
I den nyförvärvade kollektionen finns brev som utmärker sig genom innehåll, form eller avsändare. Ett par brev, daterade november 1849 respektive mars 1850, kommer från juristen och tecknaren Carl Herman Rezelius (1826–1883), sångarbroder och trolig studiekamrat till Hallström i Uppsala. Breven är prydda med Rezelius’ utomordentligt skickliga karikatyrer och teckningar, däribland ett troligt porträtt av Hallström själv.
Ett långt brev från Ivars bror Gustaf Fredrik Hallström (1818–1874), blivande pastor och lärare, är avsänt från Berlin 1841 och adresserat till brödernas mor, Anna Maria Hallström (1794–1876).
Två brev från modern till Ivar ingår också: ett av dem berör hans hovrättsexamen i Uppsala 1849, och hon skriver stolt:
Omöjligt kan min glädje beskrifvas då jag emottog underrättelsen om din lyckliga examen […] Kära Ivar – Alla, alla, deltar i vår glädje.
Flera brev härrör från den norske kompositören Halfdan Kjerulf (1815–1868), som Hallström stod i förbindelse med från slutet av 1850-talet och genom 1860-talet. Ett brev från intendenten för Svenska teatern i Helsingfors, Harald Molander (1858–1900) meddelar att Hallströms sångspel Per Svinaherde varit en stor framgång på teatern.
Fyra brev på franska kommer från den blivande världsviolinisten och svenska musikambassadören Henri Marteau (1874–1934). I sin ungdom gjorde han en (sannolikt skriftlig) intervju med Hallström för musiktidningen The Song Journal i maj 1896.
Vidare finns brev från en rad personer, mestadels musikpersonligheter, däribland Helena Munktell, Nils Erhard Anjou, Oscar Bergström, Axel Burén, Oscar Byström, Erik af Edholm, Julius Günther, Wendela och Signe Hebbe, Frans Hedberg, Mathilda Linden (f. Jungstedt), Adolf von Möller, Maria Petrini, Niels Juel Simonsen, Carl Snoilsky, Eva Taube, Gustaf Tamm, Hugo Tigerschiöld, Géza Zichay och Arvid Ödmann.
Kungliga och långväga brev
Vid sidan av denna mångstämmiga korrespondens återfinns också en särskild svit med brev från kungligt håll. I ett av breven från Oscar II beklagar kungen Anna Maria Hallströms död 1876. I ett annat, odaterat, föreslår han en svensk översättning av de latinska slutorden i operan Vikingarna (1877). Ville kungen ha slutorden på svenska eller var det bara en synpunkt helt apropå?
På motstående [?] dubbla sidor har jag upptecknat förslag till Latinska-svenska slutord i Vikingarnas 3de Akt.
Vänligen
Oskar
Förslag till slutord:
Domine! Domine! Herre, O Herre!
In aeternis Till evig tid!
Dona eis Förlåt dem!
Paces et Requiem! Gif åt dem Din Frid!
Vidare finns ett långt brev från den Paris-baserade harpisten Carl Lundin som vill ha Hallströms hjälp att återvända till Kungliga teatern i Stockholm. De hade träffats flera gånger i Paris året innan. Han skriver:
Paris d. 24 Oct 95
Bästa Professor Hallström!
Helt visst är Professorn förvånad öfver att få bref från mig, men som jag städse rönt mycken välvilja från Proferssorns sida så tror jag mig i Professorn ha en vän i hvilken jag kan få ett godt råd.
Sedan länge har jag tänkt på möjligheten att få komma tillbaka till Sverige och allt sedan min vistelse hemma under den gångna sommaren så har denna önskan tilltagit allt mer, så jag nu vill tillbaka till Sthlm ”conte que conte”.
Under de 8 år som jag varit i Paris, har jag försökt lära så mycket som möjligt på mitt instrument och att jag kommit till en ”certain force” är beviset på de platser jag haft (2 år som remplacant vid societé des concerts au Conservatoire, och de jag ännu innehar – Opéra-Comique och Concerts Lamoreux.
Det kan tyckas att dessa platser i pekuniärt hänseende skulle vara bättre än hvad jag skulle kunna få i Sthlm, derpå tviflar jag ej, – men jag har fått nog af Pariserlifvet och skulle vilja till Norden för att der slå ned mina bopålar för all framtid, äfven om den ekonomiska ställningen skulle bli mindre avantagense.-
Då jag 1886 i Sept lemnade Operan, så bland de sista ord direktör Willman sade, var den frågan om jag önskade att harpplatsen skulle stå öppen för mig ifall jag skulle vilka komma tillbaka, – jag tackade naturligtvis. – Sedan dess har mycket förändrats och jag kan ej begära att Kammarherr Burén skall infria ett af hans föregångare gifvet löfte, men jag kan ju taga detta som en utgångspunkt. –
Att engagera 3 harpor vid Operan är nog ej tänkbar, utan fick en av de närvarande sluta – Herr Lang är ju engagerad som accompagnatör och har nu blifvit utnämnd som lärare vid Conservatorium, – må han gerna ha dem båda. Bara han lemnar platsen som harpist vid Operan och jag kan få komma tillbaka på min gamla plats. – Innan jag lemnade Sthlm nu i Sept. gjorde jag min uppvaktning hos Kammarherr Burén och lät honom tydligt förstå att jag är disponerad att komma åter ifall någon förändring skulle inträffa inom harpstämman. – Professor Hallström står ju mycket väl hos Hans Majestät Konungen, skulle Professorn vid tillfälle vilja lägga några vänliga ord för mig i denna sak, det skulle nog hjelpa mina chanser betrydligt och vore jag Professorn oändligt tacksam. – Troligen kommer jag hem vid Jultiden på ett kort besök och skulle jag då möjligen genom Professorns bemädlande kunna få slå min harpa inför Majestätet – Nog vore det hårdt om ej den enda svenska harpisten skulle kunna få plats i sitt eget land. –
Olle Lemon och jag arbeta ofta tillsammans, han gör goda framsteg och är ständigt glad och munter. – Premiären af ”La Navaraisse” gafs för någon tid sedan, iscensättningen var utmärkt et l’execution au marché comme sur des roulletes. Mme Emma Calvé är oöfverträfflig.
Kanonaderna och gefvärssalvorna återgåfvos med sådan naturel att Mme Lépin (polisprefekten) som satt i sitt cabinet på andra sidan Seinen hoppade högt i luften af förskräckelse och sände en oseonada [?] af polisen till teatern i den tron att ett dynamitattentat egt rum. – Apropås Opera Comique så har gamle Girandie, den hvithåriga 2e violinisten som kanske Professorn kommer ihåg, – fått afsked i sällskap med 20 andra kamrater.
Hur skall jag nu göra för att kunna få komma tillbaka, – om jag har talt med professorn om denna sak, så är det för det första derför att jag hoppas Professorn vill göra något deför och för det andra derför jag vet Professorn är discret. – I förhoppning att Professorn ej misstycker min djerfhet att tillskrifva Professorn så vågar jag hoppas på ett svar. –
Med utmärkt högaktning
C. Lundin
6 rue Mogador – prolongée.
Det förefaller inte som om Carl Lundin återvände till Stockholm. 1905 gifte han sig med den svenska sopranen Hulda Nordin, verksam på Stora Operan i Paris. Lundin gick bort 1917 och ligger begravd i Asnières-sur-Seine utanför Paris.
Frans Hedberg ber i ett brev, daterat den 10 juli 1895, Hallström om förskottsbetalning för librettotexten till operan Liten Karin, väl medveten om att denne inte ”är någon rik man”. Han avslutar humoristiskt:
Låt mig nu med omgående få några ord till svar, och gör hälst som flickan i Jolins roliga visa: Tag dig, om du vill en vecka till betänketid, men inte blir det nej!
Beder
Din gamle Frans Hedberg
Liten Karin, Hallströms tävlingsbidrag för invigningen av det nya operahuset 1897, uppfördes aldrig på Kungliga teatern. Premiären ägde i stället rum i Vadstena-akademiens regi på Kalmar stadsteater hundra år senare.
I samlingen finns också ett gripande brev till Hallström från Arvid Ödmann. Deras långvariga vänskap hade uppenbarligen satts på prov under senare år:
Stockholm d. 18 Maj 1896
Min älskade gamle vän Ivar! Tack för brefvet. Det var med afsigt jag slog mig i språk med Bergström. Hvad jag säger honom, tänkte jag, kommer fram till Ivar; och finnes det ännu något litet intresse qvar för mig i Ivars hjerta, så skickar han kanske ett bud och beder att få ett samtal med mig, eller också skrifver han kanske ett bref till mig. Det senare inträffade. Du skref till mig, och bevistade mig deri genom, att du ändå har en smula intresse qvar för mig, ty eljest hade du icke skrifvit, utan vid Bergströms berättelse endast ryckt på axlarne och icke vidare tänkt på mig. Tack alltså ännu en gång derföre att du skref!
Det vill jag säga dig, Ivar, att icke skall du på dina gamla dagar röna någon ovänlighet från min sida. Om du ville tillåta mig det, så skulle jag dagligen, på allt sätt bevisa dig tvänne saker: först och främst den erkänsla jag är skyldig dig, för allt det du lärt mig på sångens, på konstens område. Detta vore min pligt. Men förutom denna pligt finge jag tillfredsställa detta av mig så länge saknade behov af ditt spirituella umgänge, och bevisa dig, hvilket högt värde jag alltid satt derpå. Tänk, att upplifva de gamla minnena. Jag var stygg och bråkig mången gång, men du kan vara viss, att äfven när jag var styggast och bråkigast, så fanns likväl på mitt hjertas djup en innerlig kärlek till dig.
Ibland när jag sitter och rotar i mina gömmor och läser dina bref till mig, som jag alla bevarat, och hvilka andas den varmaste känsla för mig, så gråter jag hela floder af tårar, derföre att jag mistat din vänskap, i jemförelse med hvilken alla andras varit af ringa värde. Nu lider lifvets dag mot sin qväll för oss bägge. Du ler kanske, och tycker att jag för min del icke borde tycka detta, men jag försäkrar dig att jag upplefvat saker, som gjort mig många år äldre än jag är.
Frid derföre Ivar, frid! Låtom oss åtminstone hafva tillsamman en reflex af forna dagars sol. Will du det, och skrifver du mig några vänliga ord, så äta du och jag en liten glad och sinnes uppfriskande middag på en restaurant någon af de närmaste dagarne.
Din alltid tillgifne och tacksamma vän
Arvid Ödmann
Det brevet får också avrunda dessa sporadiska axplock ur de hallströmska nyförvärven, där mycket finns kvar att utforska.
Henry Larsson